Så har jag än en gång förlorat mot grupptryckets mörka krafter. Än en gång brast min stålfasad och än en gång lät jag världen se vilken svag människa jag egentligen är. Igår blev mitt medlemskap på facebook ett faktum. Utifrån ser denna community ut som vilken tråkig företagssida som helst, men inifrån, INIFRÅN, är det en värld av glada och vackra människor. Bilder på folk tagna ur den bästa vinkeln och det bästa ljuset för att alla andra ska tänka "Vilket kul liv den här människan har. Min tillvaro är inte alls lika rolig. Mitt liv är ingenting i jämförelse. Jag ska ta livet av mig själv." Jo, det är faktiskt den här typen av tankegångar som råder bland medlemmarna i facebook. Vad som sen känns lite skrämmande är att jag efter lite googlande finner att siten har över 25 miljoner medlemmar. 25 miljoner människor som önskar livet ur varandra kan lätt utvecklas till ett samhällsproblem. Kanske något för FN att lägga på dagordningen?



Det är f.ö. en solig dag idag. Snart ska jag in mot stan. En skärrad Cissi ringde mig igår och berättade att tågbiljetterna hem från Borlänge den 1/7 börjar ta slut vilket kan bli lite problematiskt. Strandsatt mitt ute i Dalarnas mörka skogar känns inte så lockande. Så idag ska vi helt sonika in och muta sj-anställda på centralen för att kanske få boka de där eftertraktade platserna i resturangvagnen. Men först ska jag ladda upp lite bilder på mig tagna ur den bästa vinkeln och det bästa ljuset.