äh
Idag är det drygt 3 veckor sedan jag sist skrev i finurligt. Jag räknar med att min personliga skara anhängare gett upp hoppet om mig och idag nördar omkring på andra amatörbloggar. Eller så har de lixom jag gått vidare och helt lämnat bloggvärlden. "Gått vidare till vadå" kan ni få gå omkring och undra bäst ni vill. Jag har aldrig varit personlig i min blogg och tänker inte börja nu heller. Det var inte det mina anhängare ville ha och då jag endast skriver för mina läsare känns det inte alls relevant.
När jag för drygt ett år sedan för första gången satt och filade på layouten hade jag stora förhoppningar för bloggen. Vi skulle ligga högt på bloggtoppen och alltid finnas med på blogg.se's mest-aktiva-lista. Finurligt skulle växa och efter ett par månader ha ett besökarsnitt på över 500 besökare om dagen. Till slut skulle vi sälja annonsplatser, bli rika, älskade och vip på stureplan. Det blev inte riktigt som jag tänkt. Ett år senare och vi har samma gamla besökare som vi alltid haft, dvs våra närmaste vänner samt några få sidekickers bestående av någon moster, en och annan internet-stalker och syrrans mest irriterande killkompis. Ingen av här ovan nämnda vill köpa annonsplatser och inte ens våra stalkers har någon som helst anknytning stureplansgruppen.
Jag tror inte jag har skrivigt mina sista ord i en blogg. Jag kommer tillbaka när ni minst anar det. Hur och när har jag ingen aning om men erkänn att ni kommer vänta med spänning.
Hur som helst, nu har i alla fall jag sagt mitt i den här bloggen. Tack och hej! Det var kul så länge de varade.
156 Don't you just love goodbyes?
156 Don't you just love goodbyes?
156 Don't you just love goodbyes?
156 Don't you just love goodbyes?
156 Don't you just love goodbyes?
GET FIZZY!!!!!
Förkröksblogg: Detta är verkligen nått nytt för mig. Vårat förkrök börjar närma sig sitt slut. och jag älskar singstar, det är FAN det bästa som hänt denna dystra värld. Jag äger, Emma duger, Cissi har oanade talanger gällande både singstar och vissling. De andra vet jag inte vad dom håller på med! HELT CRAZY!
Lyrics
"Alla kommer dö"
Emma feat. Hannna
Chorus
Alla kommer dö
Alla kommer dö
Och jag kommer aldrig få leka med Barbie
Alla kommer dö
Alla kommer dö
Och jag kommer aldrig få leka med barbie
Vers: Valfri
Bravo
Idag blev jag nästan ledsen på jobbet, eller inte ledsen direkt. Man tar ju inte åt sig av det som arga kunder säger men jag märkte allt efteråt hur jag skakade lite på rösten. Kvinnan som ringde var mycket upprörd och ansåg absolut att det man utsatt henne för var en ren och skär hämndaktion! och då från någon av oss på adressändring. När jag sedan vägrade uppge mitt efternamn flippade hon totalt. Så arg som hon blev tror jag aldrig någon har blivigt på mig, någonsin! Hon skrek och gormade och inget jag sa kunde få tyst på henne.
Tur att jag har Lenkan så jag har någon att skratta åt i alla fall. Jag har alltid sett henne som en av mina mer atletiska vänner då hon har en bakgrund som gymnast. Tror nog att hon sett på sig själv och tänkt det samma. Här om dagen blev hon hånad, dragen vid näsan, ja så nedtryckt att hon måste ha krympt iaf ett par decimeter. Anna Lenksjö är, enligt hennes personliga gyminstruktör och jag citerar "den svagaste som han någonsin instruerat". Men eloge till henne som faktiskt tränar!
Varje dag reser 680 000 personer med SL
Dagen började som vanligt med ett hotbrev till sl. Jag hatar dom verkligen! Trots det anstränger jag mig verkligen för att det inte ska lysa igenom när jag är ute och far. Ibland säger jag till och med Hej till den ruttnande busschauffören. Tänker att det kanske bromsar upp hans förtvinelseprocess en aning, det kan ju inte va lätt att va busschaffis lixom, han behöver ett hej. Men vad får man tillbaka? Ingenting!! Uteblivna bussar och höjda busskortspriser, det är tacken det! Jag minns när jag köpte mitt första busskort. Jag gick i 7an och hade just bytt upp mig från ett misär inom det kommunala skolväsendet till en dans på rosor i privata skollokaler. Kunskapsskolan låg på andra sidan Tyresö och min familj investerade i ett skolkort till mig. Jag var stolt över att äntligen tillhöra de glada kollektivtrafikanterna, mina möjligheter var obegränsade! Men redan första dagen föll allt. Skoldagen var över och alla 400 elever vandrade samtidigt mot busshållplatsen. Kruxet var att bussarna med destination Tyresö Centrum bara gick 2 gånger i timmen. Dessutom tyckte SL inte det va värt att låta dragspelsbussarna ta den här sträckan, nee de röda lådorna på 4 hjul drog ju betydligt mindre, och varför bry sig om några högstadieelever? Det är ju i alla fall inte dom som betalar korten. Tänk er kaoset. Föreställ er detta krig på liv och död när 400 elever slåss om dessa eftertraktade platser. I 3 år stod jag ut med detta krigande. Sen är det som att SL haft som nöjde att gång på gång riktigt sätta dit mig. Jag tror det handlar om det här storebror komplexet. Vissa påstår att staten har koll på allt du gör, andra menar att det är gud som alltid ser dig, jag tror att det är SL. Jag vet inte riktigt vart dom sitter, eller hur dom gör det, men detta kan inte bara va tillfälligheter. Likt en djungeltrumma går larmet; "Stockholms lokaltrafik anropar, Hanna Wallberg påväg mot busshållplatsen med planer på att ta buss 815C. Ställ in bussen. Jag anropar. Ställ in bussen." eller "Stockholms lokaltrafik anropar, Hanna Wallberg påväg mot tunnelbanans gröna linje destination Vällingby. Kan någon hoppa framför tåget så trafiken avstannar. Jag anropar. Hoppa framför tåget."
We're the trees still green in november
Idag slog det mig att idag kan mycket väl vara årets mest deprimerade dag. Och nej det är inte jag som grävt ner mig efter en ny serie nederlag utan jag syftar mer på datumet, månaden! En helt vanlig måndag i november. Sämst! Jag tänkte på alla stackars dom som fyller år idag. Kanske fyller man 18? För det första tvingas man vänta i 5 hela dagar innan man äntligen för första gången får prova på det fantastiska nattliv en huvudstad som denna erbjuder. För de andra tvingas man, när det äntligen blir fredag och allt, gå ut i långkalsonger, moonboots och en lastseasonfjällräven för att överhuvudtaget inte ha frusit till is lagom tills det att inträdet ska betalas 23.01. Men när jag tänkt på det där lite mer ändrade jag mig nästan. Är det något man egentligen behöver för att orka med en pissig dag som denna är det en fet tårta och lite ja må han leva. 5e November. 20 dagar kvar till löning. 49 dagar kvar till julafton. Heja.
no more days to halloween
Efter jobbet ska jag köpa en pumpa som jag sedan med en kökskniv ska skapa en alldeles extra ordinär pumpaskulptur av! Sedan ska jag och lenkan klä ut oss till de ruskigaste varelser man kan tänka sig... muahahaha!! Ikväll är det bus eller godis som gäller =)
Bilden är dedikerad till Lisa.
2 more days to halloween
come lets pray for the weekend babe
Många nederlag i helgen. Högskoleprovet gick som väntat dåligt. Sämre resultat än sist så nu är det bevisat; att jobba gör en dummare. Men men, det gjorde inte så mycket. Senare skulle jag och Dahl fira att vi faktiskt genomfört det hela vilket ledde till en helkväll på soft.
Ett litet tips från singeldjungeln här: Om ni någon gång får syn på en människa av det motsatta könet (eller vad ni nu än attraheras av) som är stört cool, har världens utstrålning och attityd och dessutom dansar helt sjukt bra. Du är helt enkelt totalt såld på dennas uppenbarelse och just nu ser du personen som din största idol. Vad du än gör. Säg det inte direkt till personen. Håll det för dig själv, eller, om du absolut måste säga det till någon, säg det bara till din närmaste kompis. Men inte till honom. Denna otroligt coola personen vet antagligen redan om hur otroligt cool han är och är antagligen för cool för att ens ta de haglande lovorden som komplimanger. Det blir bara pinsamt.
Men huvudsaken är väl ändå att man tränar
Idag har jag träningsvärk i armen. "Vad nu?" Tänker ni. "Har Hanna gjort armhävningar?" Nej så är inte fallet. Träningsvärken beror på att jag för några veckor sedan blev degraderad till posten. Mina skills i att guida förvirrade människor genom adressändringens hårda terräng dög tydligen inte längre. Istället menar man att jag mest duger till att vika papper och lägga i kuvert och på sin höjd klistra fast ett frimärke. När man gör just detta 8 timmar i sträck blir det lätt enformigt. Du rör dig ju i stort sätt inte alls mer än att låta armarna röra sig i samma banor timme efter timme. Fingrarna ömmar och nacken knakar när du vrider på huvet. Så jag gick helt sonika till teamledaren Johan och sa med tryck i rösten "Johan! Hör upp. Jag kräver kompensation för de arbetsskador jag har drabbats av!" och förklarade hur jag ansåg att några timmars massage, och då på arbetstid skulle, vara en rimlig ersättning för de smärtor man har utsatt mig för. Johan fnös och informerade mig om företagets nya policy. Det enda som jag kunde få i kompensation, om jag hade tur d.v.s, var 40 minuters betald stavgång. Det här duger inte. Jag ska gå med i facket.
VOTE
Igår när jag var ute och körde var jag nära att ta livet av en mopedist. Och då menar jag riktigt nära! Jag skrek, pappa skrek och jag är säker på att den lilla mopedisten också skrek. Det hela var mycket obehagligt och bidrog till återkommande mardrömmar under natten då jag åkandes på en motorcykel körde slalom mellan en hord av mopedister. Det hela slutade med en otäck olycka där jag totalkvaddade min motorcykel, som till råga på allt inte ens var min utan lenkans pappas.
Lucky Star
Nu blir jag tvungen att säga emot Ida. Alla utgångar är absolut inte likadana. Det spelar visst roll vart man går och igår hittade i alla fall jag och cissi vårt nya favorit ställe.
80's @ Marie Laveau was tha shit. Jag hade stört roligt. Stämningen här är helt annorlunda än på berzellii och klaras. Här slipper man dom där fulfulla fjortistjejer som ägnar kvällen åt att jaga mingelfotografer, ni vet dom där som hånglar upp första bästa tjejkompis bara för att få ta del av det eftertraktade utrymmet på credd.se. Och man slipper se de finniga backslickpojkarna, dom där som skulle göra vad som helst för en minut i den där alltid så överskattade vipen och då kaaanske få bli liiite nedsprutad av cham.. eller egentligen, vad som helst går bra. Bara man sen kan gå ut på dansgolvet med en nu helt genomskinlig vit skjorta och stelbent hoppa upp och ner "to the sound of Pakito". Allt sånt slipper man här och egentligen, bara det är värt 100 spänn i inträde. En miss var ju att jag aldrig insåg att det var en drinkbiljett jag vunnit, och då för den slående likhet av madonna jag kvällen till ära lyckats uppnå. Jag trodde det var någon som delade ut flyers.. läste ju aldrig ens på lappen.. DAMN. Det var först idag när Lisa berättade om att hon vunnit en drinkbiljett för bra klädsel jag insåg mitt misstag. Men men, kul att vi vann! Vi hade ju trots allt gått in för temat och det ordentligt.
På bilden i mitten ser ni två av våra kära arbetskamrater. Härligt med nya ansikten i bloggen för en gång skull va!
o lé o lé olé
Igår var han där igen! Den där kinesen som stirrar. och ler. Nu börjar jag seriöst bli rädd för honom. Han går av och på vid min busshållplats och jämt så stirrar han och ler. Igår åkte vi samma buss från centralen. Han sätter sig en 2-3 säten snett framför mig och hela tiden så vänder han sig om, stirrar, och ler. Där sitter jag stel som en pinne, livrädd för att han ska gå fram till mig och, vad vet jag, säga något?! Så när den leende kinesen går av sitter jag kvar. Jag vägrar gå av på samma hållplats som honom. Den leende kinesen ser ledsen och förvirrad ut när han ser att jag sitter kvar på bussen. Nu är det jag som ler. I såna här situationer är det skönt att bo mitt emellan 2 hållplatser. Dessutom bidrar det till en mer omväxlande vardag. Jag har två vägar att välja mellan! Mitt liv är ett äventyr! I alla fall, jag har aldrig tidigare varit rädd i mitt område. Jag gillar inte det här.
some indulgence
Favorisering i sin renaste form. Lisa, Theo och 2 andra nötter har fått någon slags befodran. De duktigaste medarbetarna på svaab har nu blivigt utvalda och beordrade att extraknäcka lite på "andra sidan", dvs PD
(läs Idas avdelning), runt jul. De har fått utökade arbetsuppgifter, kanske även utökat med cash, vem vet. Inte dom, inte jag. Hur som helst känner jag mig nu lite bitter. Jag vill också! Men det blir bara att hålla masken och fortsätta smöra, fast egentligen drömmer jag om att sjukanmäla mig. Det skulle vara drömmen att för en dag bara få ligga kvar i sängen och för en gång skull få gå upp
efter det att solen gått upp. Att få slippa stå upp hela vägen till centralen för att väl på plats tvingas springa till Vällingbytuben, bara för att där återigen få stå en bit till. Och jag behöver inte små 40-åriga kineser som småleende sitter och stirrar på mig hela vägen hem! Att få slippa det bara en dag skulle vara som h e a v e n o n e a r t h.
En annan tråkig sak idag var att det inte blev nått snökaos. Jag gillar kaos. Jag gillar att se på när en hel stan kämpar mot naturens krafter och på alla sätt, som stockholms kollektivtrafik erbjuder, försöker ta sig hem. När du själv inte har bråttom är det riktigt underhållande.
En sak är kul idag och det är att lille David blivigt stor. Han kan nu själv gå in i vilken ica-boutique som helst och köpa 3,5or till orminges alla förortskisar om han vill. Grattis till dig! Till hans ära bjuder jag på en av de 1000 låtar han skickat till mig under de senaste åren.
Enjoy.
BURN ME UP
Igår kände jag att jag bodde i händelsernas centrum. Jag sitter på bussen från centralen och det första som syns när bussen svänger runt hörnet är en helt avspärrad tvärgata, fylld av diverse utryckningsfordon. Det framgår tydligt att här är det något som har hänt. Som de normala människor vi är sitter vi samtliga resenärer som klistrade mot rutorna för att försöka få syn på nån skadad människa. En kapad arm eller ett srubbsår spelar ingen roll. Vad som helst duger! men som vanligt syns ingen till, trots hysterin som tycks råda. Resan fortsätter och snart är vi ute på centralbron. DÄR. Mitt på bron står en personbil. Och den brinner! Ingen gör något! Ingen brandbil eller liknande syns till. Det känns lite som Harlem eller nått annat getto, det har jag sett på film. Där brinner bilarna jämt och ingen bryr sig. Snart nådde vi Tyresö och lugnet la sig i den lilla bussen. De inskränkta förortsborna var glada över att va hemma till sina villor och volvos igen.
Psyko
Idag mår jag dåligt. Psykiskt dåligt. Jag har så dåligt samvete för att jag är så självisk och inte skriver upp mig på samma raster som Lisa. Jag är en ond figur och jag sliter för att ingen ska märka, men ibland blir det för mycket och den lilla röda djävulen på min axel tar över och låter alla veta vilken elak människa jag är. Och var är den där Joel när man behöver honom. Jag måste ju byta lunch med honom, med någon! för att må bättre. Jag vet inte om det är för att det är måndag. Att det kanske är därför jag idag känner mig så förvirrad, nervös och fylld av dåligt samvete, men det finns inte plats för bortförklaringar. Nått måste göras. Kanske blir det presenter till de drabbade men jag vet att materiella ting inte kan reparera skadorna jag åstadkommit.
I will keep calling you to see
Ooo, bra dag idag kidz! Veckan är över och dagen bestod bara av bra saker. Det började redan runt lunch-tiden då jag blev medbjuden på älgjakt.
Gubbe ~70: Hej jag vill ha tillfällig eftersändning av posten, jag ska på älgjakt en vecka här snart! Ska du med?
Jag: Ja jo men visst, det låter ju spännande.
Gubbe: Ja men det är klart du ska med, har du bössa?
Jag: Nää...
Gubbe: Ja men det ska vi väl kunna orda! Du får låna en av mig. Frugan ska ju också med och hon lagar så god mat förstår du.
Jag: Jasså du.
Gubbe: Jajja! Och du får eget rum i stugan där uppe också, det är fina grejer det.
Och i den andan fortsatte dagen.
Efter jobbet drog jag till elgiganten och införskaffade mig en ny mobil. Inte alls den jag planerat att köpa men det här var nog ett bättre val. F.ö. har jag många synpunkter på den här såkallade mobilmarknaden. Jag tror inte tillverkarna insett hur stor roll utseendet spelar i valet av ny telefon. Ingen bryr sig om du har 1000 olika funktioner!(för helt ärligt, vem försöker du lura? aldrig att du får användning av alla de där 1000 funktionerna) det enda som syns är ju ändå bara utsidan. Är det så svårt att kombinera de personliga egenskaperna teknisk färdighet och öga för design hos dagens mobilarkitekter? Tydligen. Hur som helst, idag var jag tvugen att förtränga mitt begär efter fashionabla girl-gadgets och välja funktionen framför utseendet. För visst kommer jag i framtiden ha större glädje av en walkmanmodell, än en fjollig gul tjejmobil.
Imorgon ska avståndet mellan oss åter igen vidgas till 50 mil. Kanske dröjer det ett år till innan vi ses igen, vem vet.
Nej jag känner ingenting aldrig igen
Världen är så sämst! Jag blir så ledsen när små rödklädda munkar blir dödade för att dom värnar om demokratin och jag blir arg på kina som skiter i allt! Kina, som fortfarande är ett dålig diktaturland, har veto i FN. Några få länder har veto, typ USA och Ryssland. Varför just dom kan man ju undra. Jo för att dom har kärnvapen och skulle antagligen behandla oss andra som kokta ägg i en mikrovågsugn om dom inte fick sin vilja igenom. Inser ni vad hopplöst det är! Ingen mening att bry sig ju när det enda som väntar är en ägg-behandling. Och hur sjuk är inte världen som publicerar bilder på döda människor hela tiden. Det borde räcka med att säga vilka som dött, bara sjuka människor kan vilja se det! Men tydligen är alla sjuka utom jag. Nä idag är jag väldigt irriterad på världen så om munkarna i Burma läser det här så ska ni veta att ni alla är välkomna hem till mig. Vi kan sitta och filosofera över en kopp te, tända lite rökelser och göra vad nu munkar än gör.
Ett steg närmre!
Klockan 9.00 imorse skrev jag teoriprovet och klade det! JAG KLARADE DET!! Jag blev godkänd med ett resultat på 53 fucking poäng! WOHO! Nu ska jag fira, med köttfärslimpa! Ultimat.
Flytten till Solna (eller gatan nästa?)
Idag på eftermiddagen gjorde ett telefonsamtal mig mycket förvirrad. Ni vet att mitt jobb gör mig hjärnskadad. Ni vet att varje gång det ringer är jag påväg att svara "kundtjänst Hanna" istället för mitt vanliga "aa de e Hanna". När mobilen nu på eftermiddagen ringde var jag verkligen tvungen att tänka till ordentligt innan jag svarade.
Jag: aa de Hanna.
Personen som ringer: Ja hej det är Andreas på adressändring.
Jag: öööh.. hej?
Andreas: Var det Hanna jag pratade med? Jag ser här att du har gjort en adressändring.
Jag: Va? Nej!
Jag tänker: Vem är det som driver med mig.
Andreas: Jo du har registrerat en flytt här för ca en månad sedan.
Jag: Nej! Verkligen inte!
Andreas: Joho, du har ju just flyttat till Solna?!
Det går nu upp för mig att jag vid utbildningen, när vi satt och lärde oss systemet, vid ett tillfälle la upp en adressändring på mig själv till Lisa. Men jag var nästan 100 på att jag tog bort den! På nått sätt lyckas jag förklara att jag, liksom Andreas, också jobbar på adressändring. Det går snart upp för oss att vi dessutom sitter 10 meter ifrån varandra om dagarna.
Andreas: Jahaja så då jobbar du här då. Då vet du vad som gäller.
Jag: Nej men jag har inte flyttat.
Andreas: Inte?
Jag: Nej det där måste ha råkat bli registrerat under vår utbildning. Jag har inte flyttat.
Äntligen förstår Andreas och säger att han ska gå och ta upp det hela med Daniel.
Jag: Vi ses imorgon! Hejdå.
Men strax efter jag lagt på blir jag lite rädd. Vad menade Andreas när han sa "då vet du vad som gäller"? Vad är det som gäller!?! Börjar tänka på hur samtalet skulle fortsatt om jag svarat just "nej, vad är det som gäller?" Hade Andreas då svarat "Ja men då måste du ju lämna din bostad inom 48 timmar annars kommer ärendet polisanmälas". En bild på mig själv som uteliggare dyker upp i mitt huvud och jag hoppas på att den här Daniel ska kunna rädda mig från en framtid i soppkök, härbärgen och missbruksmisär.
kattigt
Idag är det höstdagjämning. Det betyder att dag och natt är lika långa på hela jordklotet. Från och med nu blir natten längre än dagen.
Igår var det klubben med stans coolaste namn som fick äran att för första gången ha mig som gäst. Kitten Klub eller KK som de så finurligt kallar sig själva var precis som vilket annat 18-års hak som helst. Didjejsarna var inget att hänga i julgranen då de spelade alldeles för enformiga och okända låtar. Kvällens höjdare var däremot Poyan, vilken stekare han är! Står och skakar drinkar som han inte gjort annat. Som om det är därifrån han fått de där biffiga överarmarna. Jäklar han skulle man inte våga slåss med, eller C, du kanske tycker annorlunda? Nä nu måste jag försöka ladda om och försöka se positivt på veckan som kommer, och de senaste dagarna har det varit lättare sagt än gjort. Jag erkänner; jag har tröttnat på jobbet. Jag kan numera adressändra i sömnen. Jag låter som en maskin som rabblar tomma ord utan mening. Det första jag gör när jag loggat in på svaab är att öppna rastschemat och markera dagens raster. Sedan börjar nedräkningen. Jag räknar minuter. I två timmar sitter jag där och räknar minuter tills den befriande 15-minutersrasten kommer. Sedan börjar man om, med lunchen som det nya målet. Jag har nu insett vikten av att ha ett roligt jobb. Jag har nu insett meningen med att plugga vidare.
