Snart kommer delar av min släkt hit. Med presenter till mig förhoppningsvis. För så är det att fylla år på sommaren, folk reser. Jag reste. Men det känns som tusen år sedan nu. Det känns som om jag blivigt ett helt år äldre sen dess. Är inte det där en rynka i pannan? Rynkor får man av att man tänker och är det något jag gjort den senaste veckan så är det att tänka. Jag har tänkt på allt, men jag har ändå inte kommit fram till någonting. Det enda konkreta jag gjort är att gå från arbetslös till arbetssökande, och Ja, det är en skillnad. Nu springer jag nämligen ständigt på möten på arbetsförmedlingen, ett mysigt ställe om jag får säga det själv. Innan trodde jag att jag där skulle mötas av anklagande miner och sura kommentarer men här verkar alla gått kursen ?att vara tillmötesgående?. Jag funderar alvarligt att nästa gång de frågar var jag vill jobba svara på arbetsförmedlingen. Men det verkar lite stört. Som att berätta för syokonsulenten att din högsta önskan är att bli syokonsulent, och hur tragiskt är inte det.

Just nu vill jag inget hellre än att göra som C och co. och resa bort. Men tack vare en piss-sommar är alla sistaminutenresor lika dyra som Lenkans årsförbrukning av tuggummin. Jag har inte råd trots att jag sedan en tid tillbaka har pengar undanlagda till just en resa. Inget skulle kännas bättre än att göra en Annax2-resa och komma bort från världens baksida Sverige och tänka på nått annat. Som t.ex. det där molnet som flyger förbi, den där gräsklipparen långt borta som aldrig vill sluta gå, eller hur den där cykelsemestern på Gotland egentligen ska genomföras. Men jag kommer ingenstans och blir alltså kvar här med de där rynkframkallande tankarna.