Idag är det höstdagjämning. Det betyder att dag och natt är lika långa på hela jordklotet. Från och med nu blir natten längre än dagen.

Igår var det klubben med stans coolaste namn som fick äran att för första gången ha mig som gäst. Kitten Klub eller KK som de så finurligt kallar sig själva var precis som vilket annat 18-års hak som helst. Didjejsarna var inget att hänga i julgranen då de spelade alldeles för enformiga och okända låtar. Kvällens höjdare var däremot Poyan, vilken stekare han är! Står och skakar drinkar som han inte gjort annat. Som om det är därifrån han fått de där biffiga överarmarna. Jäklar han skulle man inte våga slåss med, eller C, du kanske tycker annorlunda? Nä nu måste jag försöka ladda om och försöka se positivt på veckan som kommer, och de senaste dagarna har det varit lättare sagt än gjort. Jag erkänner; jag har tröttnat på jobbet. Jag kan numera adressändra i sömnen. Jag låter som en maskin som rabblar tomma ord utan mening. Det första jag gör när jag loggat in på svaab är att öppna rastschemat och markera dagens raster. Sedan börjar nedräkningen. Jag räknar minuter. I två timmar sitter jag där och räknar minuter tills den befriande 15-minutersrasten kommer. Sedan börjar man om, med lunchen som det nya målet. Jag har nu insett vikten av att ha ett roligt jobb. Jag har nu insett meningen med att plugga vidare.