Idag på eftermiddagen gjorde ett telefonsamtal mig mycket förvirrad. Ni vet att mitt jobb gör mig hjärnskadad. Ni vet att varje gång det ringer är jag påväg att svara "kundtjänst Hanna" istället för mitt vanliga "aa de e Hanna". När mobilen nu på eftermiddagen ringde var jag verkligen tvungen att tänka till ordentligt innan jag svarade.

Jag: aa de Hanna.
Personen som ringer: Ja hej det är Andreas på adressändring.
Jag: öööh.. hej?
Andreas: Var det Hanna jag pratade med? Jag ser här att du har gjort en adressändring.
Jag: Va? Nej!
Jag tänker: Vem är det som driver med mig.
Andreas: Jo du har registrerat en flytt här för ca en månad sedan.
Jag: Nej! Verkligen inte!
Andreas: Joho, du har ju just flyttat till Solna?!

Det går nu upp för mig att jag vid utbildningen, när vi satt och lärde oss systemet, vid ett tillfälle la upp en adressändring på mig själv till Lisa. Men jag var nästan 100 på att jag tog bort den! På nått sätt lyckas jag förklara att jag, liksom Andreas, också jobbar på adressändring. Det går snart upp för oss att vi dessutom sitter 10 meter ifrån varandra om dagarna.

Andreas: Jahaja så då jobbar du här då. Då vet du vad som gäller.
Jag: Nej men jag har inte flyttat.
Andreas: Inte?
Jag: Nej det där måste ha råkat bli registrerat under vår utbildning. Jag har inte flyttat.

Äntligen förstår Andreas och säger att han ska gå och ta upp det hela med Daniel.
Jag: Vi ses imorgon! Hejdå.

Men strax efter jag lagt på blir jag lite rädd. Vad menade Andreas när han sa "då vet du vad som gäller"? Vad är det som gäller!?! Börjar tänka på hur samtalet skulle fortsatt om jag svarat just "nej, vad är det som gäller?" Hade Andreas då svarat "Ja men då måste du ju lämna din bostad inom 48 timmar annars kommer ärendet polisanmälas". En bild på mig själv som uteliggare dyker upp i mitt huvud och jag hoppas på att den här Daniel ska kunna rädda mig från en framtid i soppkök, härbärgen och missbruksmisär.