Idag har jag träningsvärk i armen. "Vad nu?" Tänker ni. "Har Hanna gjort armhävningar?" Nej så är inte fallet. Träningsvärken beror på att jag för några veckor sedan blev degraderad till posten. Mina skills i att guida förvirrade människor genom adressändringens hårda terräng dög tydligen inte längre. Istället menar man att jag mest duger till att vika papper och lägga i kuvert och på sin höjd klistra fast ett frimärke. När man gör just detta 8 timmar i sträck blir det lätt enformigt. Du rör dig ju i stort sätt inte alls mer än att låta armarna röra sig i samma banor timme efter timme. Fingrarna ömmar och nacken knakar när du vrider på huvet. Så jag gick helt sonika till teamledaren Johan och sa med tryck i rösten "Johan! Hör upp. Jag kräver kompensation för de arbetsskador jag har drabbats av!" och förklarade hur jag ansåg att några timmars massage, och då på arbetstid skulle, vara en rimlig ersättning för de smärtor man har utsatt mig för. Johan fnös och informerade mig om företagets nya policy. Det enda som jag kunde få i kompensation, om jag hade tur d.v.s, var 40 minuters betald stavgång. Det här duger inte. Jag ska gå med i facket.