Nån måste ju ta tag i det här och skriva lite om den här jäkla klassresan, för det vet jag att det är det ni, kära läsarkrets, går och trånar efter. Tyvärr kommer jag inte ta upp de allra smaskigaste detaljerna efter som att någon myntade det originella uttrycket ”det som händer på båten stannar på båten”. Men några händelser kan jag väl i alla fall ta upp. 

På onsdagens lektion i organisation och ledarskap kommer rektor Bohman på besök och vill ta ett allvarligt snack med klassen och den s.k. klassresan han fått kännedom om. Han hade inga bra argument alls att komma med som skulle kunna hindra oss från att åka. Det enda han egentligen sa var att om någon skulle få IG p.g.a. resan skulle han bli sur. Vilket hot! Vad rektor Bohman inte vet (än i alla fall) är att hans lilla predikan inte riktigt fick den tänka effekten. Istället inspirerade det två av E3c’s elever till att följa med på resan. Way to go Anders! 

Hur som helst, alla hinner med färjan och klassen hänger på låsen till tax freen. Till allas belåtenhet hade de estländska kassörskerna aldrig lärt sig vad som menas med orden 20-års gräns. Alla bunkrar så mycket och så snabbt som möjligt och en halvtimme senare var grisfesten igång, med Kacki i spetsen. Alla hytter är försedda med tv-apparater och en av kanalerna visar dansbandsgolvet. Några springer dit och hoppar omkring likt 11-åringar i bakgrunden av en tv-intervju på Drottninggatan, som tyvärr inte kan ha uppmärksammats av fler än några tragiska ryssar i Tango Bar.
Snart dyker några Can Can-dansare upp i rutan. Cabaré tänker jag och springer dit med Emma och Victor. Efter de glada dansarna har gjort sorti kommer konferenciern ut och vill ha frivilliga på scen. Jag lyckas med lite våld få med mig Emma ut på scenen. Vi är snart mitt inne i en hetsig estnisk paket-lek som påminner lite om hela havet stormar, fast tvärtom. Tyvärr åker jag ut först men får i alla fall den äran att erhålla en Toblerone. Min lycka är total. Kvällen fortsätter med karaoke och Emma chockar med att själv riva av de första raderna i Shoop Shoop Song (made famous by Cher).
Snart tar E3a över dansbandsgolvet med ”ringen” (och visar noll sympati för alla de 60+arna, som köpt biljetter enbart för lite foxtrot fram åt natten). Virre imponerar på alla med att göra masken, vilket move! Bäckman vill va lika cool som virrelito, men hans försök liknar mer ett magplask i en pool utan vatten. Heja. 

På torsdagen väcks jag och emma kl halv 9 av en liten gnällig röst som skriker efter mat, och nej det är inte grannens fyraåring, det är Ida. Klockan 10 står vi på Estnisk mark. Det är 17 minus och vi vill bara ha mat. Hittar ett tomt ställe i ett köpcentrum men som tydligen ”..is not a bedroom, sorry”. Aja, pizzorna satt fint i alla fall. Tallinn är fan ingen rolig stad, så det finns inte så mycket att säga om det.
Torsdagskvällen är seg. Men efter Victors stora erkännande i jag-har-aldrig verkar folk va igång igen. Alla skrattar åt Bäckmans ragg från dagen innan och sen lite repris från gårdagen. Och så Linköping! vilken söt en, han var en av oss :) Men av någon anledning var denna kväll mycket kortare än kvällen innan.    


Det var en kul klassresa men några saker jag tror de flesta av oss är överrens om är att:
Vi gillar Linköping.
Vi (med undantag för Tjulle) gillar inte Sollentuna.
Aldrig mer Tallinn.